Hundgrind, kantareller och en damm

Hunden får inte vara i vardagsrummet om inte vi är där. Än så kan man inte lita på att hon inte råkar börja gnaga på en mattkant eller hitta på något annat bus. Så vill man inte ha in henne på mattorna där när hon kommer inrusande efter att just ha grävt ett nytt hål nånstans på tomten och medför några hekto matjord i tassarna. Hittills har vi haft ett galler uppsatt provisoriskt, med nackdelen att det var småbökigt att öppna.



Det ledde förstås till att vi istället klev över och det i sin tur till slut till platt fall på hallgolvet för hustrun, när foten hakat i gallret. Turligt nog inget värre än nåt blåmärke, men klart dags att göra nåt bättre. En självstängande grind blev det, lätt att peta upp med ett finger från utsidan och från insidan går man bara rakt på. En spiralfjäder sköter stängningen.



Igår var det riktigt hyggligt väder, nästan sol och vindstilla. Då drog vi iväg till svampskogen för att se om det fanns några kantareller kvar. Jodå, inte nåt överdådigt men här och där stod det några stycken. Rejält blöta förstås men de flesta fortfarande klargula och friska. Blev varsin rejäl svampmacka till lunch och en lite påse att lägga i frysen.




Enda problemet var att det finns en vildsvinsmatning på området och där låg det utspritt brödrester och majs. Upptäckte förstås Scilla när vi kom i närheten och sen drog hon dit som en målsökande robot, så den senare delen av vistelse fick hon gå i koppel.

Idag har Scilla och jag trotsat gråvädret och blåsten och, medan matte var i Tollarp och handlade, gått runt den damm som anlades för några år sen, en halv kilometer bort. Nu är dammen väl fylld, t o m lite översvämmad i kanterna och nu forsar vattnet ut i bäcken som i vanlig ordning varit torlagd sen i somras. Scilla uppskattade det, finns nog få retrievers som inte gillar vatten.