I början av januari 1988 gav jag mig iväg med min gamla Volvo ner till Värnamo för att påbörja min utbildning till Skogstekniker. Jag kom ner på söndag kväll och ”checkade in” på internatboendet. I matsalen serverades kvällsmat och där träffade jag några av de blivande klasskompisarna som skulle bli mitt dagliga umgänge två år framöver. Vår kurs visade sig av någon anledning ha en ovanligt hög andel norrlänningar och några av dessa var liksom jag redan på plats på söndag kväll. Några av killarna hade varit där en hel vecka för att gå en förberedande mattekurs. De beskrev en nivå på matteundervisningen som gjorde att jag började bli bekymrad över om jag missat nåt? Jag borde kanske ha varit med på den här kursen också och putsat lite på gymnasiematten?

När jag sökte skogsteknikerutbildningen så fanns fyra ställen i landet där denna utbildning gavs. Gammelkroppa i Filipstad var närmast. Bispgården i Jämtland kändes lite väl avlägset. Skinnskatteberg verkade ganska likt mina ”hemförhållanden”, men Värnamo! Det var ju en stad! Måste vara mycket roligare att plugga där än att sätta sig ”i skogen”! Den hade jag ju sett så det räckte på hemmaplan. Jag lyckades komma in på på SLU:s Södra Skogsinstitutet som det då hette på första ansökningen. På den här tiden var det, till skillnad mot idag, konkurrens om platserna till skogsteknikerutbildningen. Fler ville gå än vad det fanns platser till trots att det fanns fyra institutioner som erbjöd skogsteknikerprogram. Kanske var det den snabba mekaniseringsvågen som drev in alla oss skogsmurvlar i skolbänken?

Dagen efter min ankomst till Värnamo började utbildningen och den första dagen ägnades åt div nollningsverksamhet som skulle få Lundsberg att blekna i jämförelse. Och då hade det ändå blivit lugnare enligt äldrekursare som kunde berätta om hur skrikande elever brännmärkts med rykande heta brännjärn. De som stretade emot kastades i Lagan. I januari. Att sedan dessa ”offer” både hade en rejäl fläsksvål instoppad i baken innanför huggarbyxorna eller våtdräkt under kläderna kunde ju inte de nyanlända stackars eleverna veta.

Jag älskade skogsteknikerutbildningen och nästan alla ämnen var intressanta. I stort sett alla lärare var engagerade och till och med matte och hydrauliklära blev intressant.

Vi var bl a ute med Falk Kuylenstierna på naturvårdsexkursion. Han var en mycket underhållande man! Kunde t ex köra overheadbilder i ett tempo motsvarande tecknade animeringar.


Vi ägnade mycket tid åt studiebesök och fältarbete och den sydsvenska skogen kändes påtagligt annorlunda än Värmlandsskogarna som jag hade som referens. Här fanns en massa nya trädslag som man skulle lära sig. Både hur virket och knopparna såg ut (löven fick vi ta när det blev vår). Bok och avenbok, ek, ask och andra ”parkträd” som härnere ibland fanns i hela skogsbestånd.

Hur är humifieringsgraden här då tro? Vår dynamiske marklära-lärare Sören Kabell gjorde allt som hade med geologi och jordmåner att göra intressant!


Vi boniterade och läste marklära. For runt och grävde i mossar och brunjordar. Knackade stenar och lärde oss bergarter. Däremellan hade vi kul på kvällar och helger och vi fick en väldigt bra sammanhållning i den här kursen. Vi som kom norrifrån hade analysen klar för oss: stämningen var bra för att det inte var så många sörlänningar i kursen. Men sörlänningarnas analys gick ut på att den var så bra tack vare att det ändå fanns sörlänningar i gänget. Så här i efterhand kan ju en mer balanserad analys göras och då tror jag att det var en väldigt bra mix från hela landet, många stannade kvar och bodde på internat eller i stan. Den viktigaste orsaken till att vi trivdes så bra var nog ändå att alla var väldigt motiverade för utbildningen och för att ägna de här åren i Värnamo.

Skogsteknikerprogrammet hade betydande inslag av skogsteknisk utbildning. Både teoretisk med maskinkalkyler och grundläggande maskin- och hydraulikkunskaper men också praktiskt med drivningsplanering och maskinarbete i skolans maskiner. Det fanns div blå och gröna maskiner på Östboskolans skogsbruksgymnasium på den här tiden och de fick vi använda ibland för att bekanta oss med maskinförararnas och entreprenörernas hårda vardag. Engrepparna började komma på bred front och vi besökte många gallringar hos både Sydved och Södra. Det mesta gallrades nu med skördare. De stora stjärnorna var Valmets 901:a och ÖSA:s Supereva. Ibland såg det skapligt ut men för det mesta var det inga vackra syner som mötte. Små avstånd mellan stickvägarna, näst intill ogallrat i mellanzonen och ofta mycket stamskador. Men man var stolt över ekonomin! Engrepparna hjälpte till att få ett netto även i tidiga gallringar.

Valmets 901:a i arbete i en Sydvedsgallring. Bilden är tyvärr lite mörk, har scannat från dia.


Jag tyckte just gallringsfrågorna var intressanta och jag märkte snabbt att det fanns en stor bredd när det gällde ”sanningar” om stickvägsavstånd, gallringsstyrkor och liknande. Vi gjorde gallringsuppföljningar och vi besökte Tönnersjöhedens försökspark där vi tittade på gallringsförsök. När det blev dags att välja inriktning för exjobb så blev det gallringstema och jag valde tillsammans med en kurskompis från Dalarna att göra studier på beståndsgående gallringsskördare. Vi lyckades leta upp några olika maskinmodeller och dess ägare och mätte sedan hur mycket de producerade i två olika beståndstyper per maskin. Kanske lite svårt att jämföra rakt av men det gav ändå en del intressant kunskap. Gemensamt för alla studerade maskinerna var att det skotades ut med vanliga skotare. Skördarna jobbade upp två stickvägar med ”normalt” avstånd eller helst lite större. Sen körde de ett stråk mellan skotarvägarna och arbetade upp virket i en sådan riktning så det gick att nå med skotarkranen. Så vitt jag vet är det här inget vanligt arbetssätt idag? Det är väl i så fall Rottnes H8:or som kör mellanzon?

Den första maskinen vi tittade på var en FMG Lillebror med engreppsaggregat. Ett av bestånden låg på ett platåberg strax utanför Falköping. Det var en våldsamt hög bonitet och det 25-åriga granbeståndet av rumänsk proviniens (man använde det fram till 60-talet tills man kom på att de växte ”för fort” så att stammarna sprack) höll drygt 260 kbm per ha! Med dom förutsättningarna så blev det uttag och dimensioner nog att få en bra ekonomi i arbetet men Lillebrorn hade det väl tungjobbat med de grövsta träden. Vi tittade även på en bandgående Finntrac (blev så småningom BGS/Hemek/Tigercat tror jag) och på Tohr som tillverkades i några exemplar i Torsby med aggregat från SMT - Sunne Maskin Teknik. Thormaskinen var betydligt starkare än de andra och den hade även ställbar spårvidd på boggiarmarna. Jag minns att jag gillade den här maskinen skarpt. Liten och flexibel men ändå kraftfull ned betydligt större motor och kran än de andra småskördarna. Jag kommer inte ihåg detaljerna från exjobbet men vet att Thor-maskinen hade den i särklass högsta produktionen.

Tohr beståndsgående gallringsskördare med ställbar spårvidd.


Ett udda men traditionellt inslag i skogsteknikerutbildningen var att kola en mila och sedan sälja kolet på höstmarknaden i Värnamo. Det var svårt att få milan att ta sig men när den väl kom igång gick det snabbt och det blev åtskilliga säckar med kol. Den rätta kolarstämningen infann sig lätt under sena nattimmar i sällskap av kompisar och brännvin.

När väl kolmilan hade tagit sig så gick det snabbt att kola en rejäl volym med grillkol.


Möjligen var det dock inte bästa säsong att sälja grillkol i oktober men det mesta gick ändå åt. Pengarna från kolförsäljningen sparade vi på vårt resekonto. Där hamnade också betydande intäkter för planteringsjobb och annan skogsvård som vi utförde under den kommande våren. Klassen drev en s k reseförening som fakturerade våra arbetsinsatser och det var ett effektivt sätt att skrapa ihop pengar till en bra studieresa. Kursen jag gick i hade stora ambitioner och vi hetsade varandra att jobba in ett rejält belopp. Pegar som räckte ända till Australien!

Vi hade turen att träffa en pensionerad skogsmästare, Torgny Bjarne tror jag han hette, som hade ett av sina barn i Australien. Eftersom han tillbringade vinterhalvåret där erbjöd han sig att sätta ihop ett bra studiebesöksprogram där under oktober månad när det var vår/försommar downunder.
Det var en fantastisk upplevelse att få fara runt och se så mycket intressant. Allt var annorlunda. Det som såg ut som rådjur på fälten visade sig vara kängurus och det som liknade fiskmåsar på lite håll var i själva verket en flock vita papegojor. Vi hade hyrt en buss med chaufför och luffade runt från Sydney till Camberra, Melbourne, Adelaide och sen upp till Brisbane. Vi fick se naturliga eucalyptusskogar med gigantiska träd, odlad eucalyptus och plantageskogsbruk med tall. Det växte så det knakade! Tallen gallrades efter 11 år och när vi besökte en gallringsavverkning så kunde vi stolt konstatera att det var Husqvarna och Volvo som gällde. Manuell fällning med Husqvarna, upparbetning med processor på liten grävmaskin och skotning med Volvodumper. Det var nog här mitt intresse för internationellt skogsbruk väcktes på allvar.

Den här eucalyptusjätten var 80 meter högt. Undrar hur många kubik?


Alla var impade av virkesbilarna i Australien. Fram med filmkamerorna!


Gallring i tallplantagen. Efter att Husqvarnan fällt så kördes de 11-åriga tallarna genom en processor på grävare (möjligen Warratah?).


Skotningen skedde med Volvodumper (ursäkta spegelvändningen).


Ett annat intresse som definitivt tog skruv var mitt intresse för skogsmässor. Innan Värnamotiden hade jag åkt ner och besökt Elmia Wood i Sandseryd 1983, i Torsvik (där IKEA-lagret ligger idag) 1985 och på Månseryd 1987. När det blev dags för Elmia Wood 1989 hade Elmia rekryterat vår dynamiske marklära-lärare, Sören Kabell, som mässchef för skogsmässorna. Sören behövde volontärer för div mässjobb och vi ställde upp med hela klassen. Jag tog på mig ansvaret att samordna vårt arbete och fick blodad tand för det här med skogsmässor. Men mer om det i nästa avsnitt.

De två åren i Värnamo tog snabbt slut och jag tänker ofta på vilken bredd och ambitionsnivå Södra Skogsinstitutet hade. De var väl delvis nedläggningshotade redan då men gjorde allt för att erbjuda en komplett utbildning för den moderne skogsteknikern.

Här vid ett studiebesök på Blå Jungfrun i Kalmarsund. Ivar Ottosson hade ägnat en god del av sitt liv åt att forska kring kråkrisets utbredning på Blå Jungfrun samt turismens påverkan på denna organism. Mycket imponerande och respektingivande nörd-nivå!


Vid sidan av att vi ägnade mycket tid i fält i närliggande smålandsskogar så ägnade vi också några veckor på turné i Norrland. Vi besökte Valmet (numera Komatsu) i Umeå, tittade på Tomas Lundmarks skärmförsök i Vindeln där det även fanns fler duktiga tillverkare att besöka. Vi besökte en massa bestånd med skog som uppkommit efter hyggesbränning, plöjning, blädning och diverse vanlig plantering. Contorta, tall och försöksparker med lärk och nordamerikanska ”KalleAnka-granar”. Turen gick genom inlandet via bördiga Jämtlandsbestånd till karga Härjedalsjordar, via Hemek i Sveg, Orsa Finnmark, Siljansfors försökspark och sen vidare tillbaka till södern.

Efter Värnamo gick några av oss vidare till Skogsmästarskolan i Skinnskatteberg för att plugga ett år till. Skinnskatteberg bjöd på ett helt annat skogsbruk än det vi hade kring oss i Värnamo. Här var det bergslagsskogar med tyngdpunkt på förvaltning av bolags- och statsskogsbruk. Mycket ekonomiundervisning och många bra föreläsare från bank och rådgivningssektorn. Efter året i Skinnskatteberg började jag sen direkt på Elmia. Som projektassistent åt Sören Kabell med uppdrag att vi tillsammans skulle göra skogsmässor. Hur kul som helst men mer om detta i nästa del av min skogsbiografi!/Tbj

11 kommentarer | Läst 8086 ggr

Mer om bloggaren

Användarvisningsbild

Torbjörn Johnsen

Delägare

Blev medlem: mån 10 nov 2008, 22:09

Torbjörns Blogg
På min blogg vill jag berätta mer om vem jag är och hur jag tänker kring olika skogsrelaterade ämnen. Jag vill också försöka vrida och vända lite på vedertagna sanningar och stora frågor. Framför allt när det gäller teknik- och marknadsfrågor som intresserat mig i hela mitt yrkesverksamma skogsliv.

Efter att under många år ha följt Skogsforum som medlem och även samarbetspart fick jag i januari 2016 förmånen att bli kollega och kompanjon med Fredrik Reuter, som heltidsmedarbetare och delägare i Skogsforum! Innan jag kom hit jobbade jag under många år som ansvarig för Elmias skogsmässor och från den tiden finns en och annan anekdot som också kan vara värd att berätta.

Kommentarer

av Erre tor 11 feb 2016, 21:04
Riktigt intressant och kul med bilder från tiden då det begav sig. :-BD
Låter som en väldigt intressant tid för en skogsintresserad.
av Göt tor 11 feb 2016, 21:16
intressant det där med de rumänska granarna som växte så dom sprack ...verkar ju inte vara ovanligt med spruckna granar på åkerplanteringar från 50 talet

En bra berättelse alltihop!!!
av Håkan A tor 11 feb 2016, 21:36
Riktigt spännande läsning och kul att få ta del av din "skogliga resa". Ser fram emot fortsättningen!
av sundelius tor 11 feb 2016, 22:27
Fredrik har knutit en riktig duktig berättare till forumet, det är då ett som är säkert :-BD
av tallen100 tor 11 feb 2016, 23:41
Riktigt intressant, ser fram mot fortsättningen!
av totte fre 12 feb 2016, 01:26
Mycket intressant och en hel del nostalgi för mig. Jag gick skogsteknikerkursen på Bispgården, 81 - 82. Känner igen mycket av det du berättar från utbildningen. Och Östboskolan känner jag väl, jag gick tvåårig skogslinje där 75 - 77. Minns också skogsinstitutets kolmila mycket väl, en tradition som pågått rätt länge tror jag.

Då, 81, fanns skogsteknikerutbildningen inte i Skinnskatteberg, där var bara skogsmästarutbildningen på den tiden. Lite lustigt är det att jag hamnade i Bispgården, jag är nämligen uppväxt i Värnamotrakten, som jag lämnade just 1977, när jag fick jobb åt Skogsvårdsstyrelsen (som det då hette) i Vetlanda. Falk Kuylenstierna var biträdande länsjägmästare då, träffade honom några gånger under de två år jag jobbade där. Som sagt en synnerligen trevlig och dynamisk herre, med ett outsinligt förråd av historier av alla de slag.

När jag gick var skogsteknikerutbildningen ett och ett halvt år. Åtminstone i Bispgården så var det väldigt lite om teknik då, frånsett ett och annat studiebesök och en del kalkylerande på maskinsystem. Men själva tekniken lämnades i stort sett helt därhän. Mycket skogsplanläggning, flygbildstolkning, drivningsplanering och en hel del biologi och naturvård var det.

Torgny Bjarne minns jag väl sen tiden på Östboskolan, där han jobbade som lärare på skogsinstitutet då, även om jag inte kan säga att jag kände honom.

Mycket givande att läsa om din bana i skogsbuket!
av Uvskogen fre 12 feb 2016, 06:47
Intressant läsning det här! Tänk vad många möten som sker med andra människor inder ett liv! :smile:
av isteskog fre 12 feb 2016, 09:17
Intressant läsning!
Bror min, Lars Andersson gick i Värnamo -89. Han upplevde den studietiden som trevlig men intensiv. Hälsade på honom en gång och fick se andra skogar än man är van vid ;)
av machonisti lör 13 feb 2016, 20:39
Mycket intressant!
av Slurfi sön 14 feb 2016, 09:11
Intressant och fint med bilder.
av Humlas mån 11 apr 2016, 08:08
Intressant och kul läsning. Känner igen mig, gick själv på SSI 89-91. K-G:s matte var för mig en av favoriterna. Och Bengts botanik glömmer man inte bort.
Oj vad mycket kul minnnen det finns därifrån.