.. döden.

Ofta när jag kör långt börjar tankarna vandra åt olika håll. Ofta åt det lite mer sentimentala och djupare tankarna som kanske inte får så stor plats i det vardagliga livet. Lite som de tankar som brukar komma upp precis när man släkt lampan om kvällen och har bara sig själv att lyssna på.

Länge nu har jag levt med att endast min farmor återstår av mina fina far- och morföräldrar. Mormor gick bort en månad innan jag kom till världen. Morfar och farfar gick bort i mitten på 00-talet. Ska man vara ärlig känns det som att farmor lever på lånad tid, då det är många år sedan nu hon fick en stroke och blev mindre sig själv, även om hon kämpat sig tillbaka från det med. Men det är mycket mer än så, ändå. Många av de äldre som vart med sedan man var liten har börjat försvinna. Grannen som alltid bjöd på flädersaft, som man drack även fast man inte tyckte om, eftersom hon var så snäll. Farfars bror och hans fru är också på de äldre dagarna nu, och man slås ibland av tanken på att man har lagt märke till att de inte orkar lika mycket mer, så som de gjorde när man var liten. Någon som alltid vart ute i skogen – jagat eller huggit ved – ställer in jakttillfällen eftersom det är för kallt eller för långt. Nått som för bara något år sedan inte var något problem. Varför känns det så konstigt att man ska överleva dem, när det är tidens gång?

Ibland känns det så konstigt att tänka sig, att man ska sitta där på deras begravning. Dem som vart familj. Eller nån som bara vart där, funnits. Nått man undviker att tänka på är väl ens egna föräldrars begravning. Tomheten som man ändå vet kommer infinna sig, hål som inte kan fyllas med annat. Inbillar mig att det skulle vara lättare om man hade haft syskon, men det är inte så mycket att göra åt det heller!

Jag tänker ofta på min farfar. Han som arbetade i skogen när han var ung, och var med om flottning hemikring. Jag tror att han skulle haft så mycket att berätta, bara jag hade varit tillräckligt gammal för att fråga. Vill även tro att han hade vart lite stolt över mitt yrkesval. Eller tyckt jag var helt galen, och skrattat.

En god vän gick bort med stor hast i januari 2018. 22 år tror jag att han hann bli, och precis fått ett liv som han verkade nöjd med. Jobb var inga problem att få tag i, engagerad i jakt med sina hundar och för att yngre skulle få följa med och jaga. Precis flyttat in med sin tjej, och en vecka senare kom beskedet att han gått bort i en sjukhussäng på ett större hospital. När en sådan genuint snäll människa går bort helt oväntat efter en kort tids sjukdom blir man lämnad oförstående. Finns det nått mer orättvist? Javisst gör det, men i stunden känner man sig helt handfallen.

Så när de här tankarna ibland kommer, när jag kör bil eller ska sova, tar jag dem lite i taget. Så allt det som gör ont att tänka på inte kommer på samma gång. Men det är nog bra att tänka på det ibland, döden. Inte se det som nått fasansfullt, utan nått som är oundvikligt för oss allihop.



7 kommentarer | Läst 2190 ggr

Mer om bloggaren

Användarvisningsbild

SHR

Överhuggare

Blev medlem: tis 08 okt 2013, 21:33

Skogsbruksteknikern
Som bloggnamnet beskriver har jag läst till Skogsbrukstekniker.
En lättare beskrivning på examenstiteln vore "välutbildad skogsmaskinförare.

I dagsläget är jag utbildad skogsmästare och arbetar i skogbranchen.

Bland det bästa i livet är skogen, doften av trä och praktiskt arbete - ute i skogen.
På fritiden blir det jakt, kaffe och samkväm med vänner.

Kommentarer

av Blivande snickare ons 06 mar 2019, 18:07
Vackert skrivet inlägg. Tiden är en obarmhärtig motståndare. Går som snabbast när man önskar den kunde stå still och verkar aldrig ta slut när man själv bara vill att den ska gå.
Har själv av flera orsaker tänkt mycket på döden den senaste tiden. Hur viktigt det är att verkligen stanna upp, titta omkring sig och njuta av nuet. Det känns som att man allt för ofta går med tankarna "imorgon" eller "nästa vecka" å glömmer bort nuet. Vad man redan har.
För en sak är säkert. Det är lätt att planera om morgondagen om det idag drar ut på tiden. Men det är jävligt svårt att ändra på nuet i morgon. Tiden förlåter inte. Den går alltid vidare. Med eller utan oss.
av Erre ons 06 mar 2019, 19:08
Bra skrivet.
Man behöver påminnas ibland och stanna upp och ge dom man har runt omkring sig av sin tid och uppmärksamhet.
Ringa eller hälsa på. Det är tungt att se alla andra bli äldre. Säger ibland när folk frågar hur det känns att bli ett år äldre varje gång man fyller, att det gör mig inget att jag blir ett år äldre men jag tycker inte om att alla andra oxå blir det varje år.
Å då är det dom äldre man har i sitt liv man tänker främst på.
Har min mormor och farmor kvar. Morfar gick bort när jag var 15. Tänker som dig ibland, hade varit kul att haft med han i timmerbilen någon resa, eller gått i skogen här hemma med han. Han var mjölkbonde och jobbade lite i skogen om vintrarna. Hade varit kul att höra vad han tyckt.
Men som snickaren säger. Slåss mot tiden är en omöjlig kamp. Man får leva här, nu och för stunden. Imorgon kanske aldrig kommer.
Var rädda om er och era nära och kära
av Vardon ons 06 mar 2019, 21:51
Fint skrivet och det är nog bra att vara medveten om att en dag kommer det att ske. Det gäller att kunna njuta av tiden fram tills dess.

Var rädd om dig med SHR
av totte ons 06 mar 2019, 21:54
För mig är det så att det finns inga kvar av föräldragenerationerna bakåt. Den ende av far- och morföräldragenerationen jag lärde känna något var min farfar, och det var ändå en rätt ytlig kontakt. Farmor dog nyss jag var född. Mormor och morfar vet jag att jag träffat som mycket liten, har ytterst vaga minnen av det.

Mina föräldrar är borta, far 1999 och mor 2011. Så det är bara jag kvar, jag har inte heller några syskon. Men det känns ändå inte så farligt, jag var ju lyckligt lottad som fick ha kvar föräldrarna långt in i vuxen ålder och ha riktigt bra kontakt med dem. Saknaden, ja den finns, det som händer rätt ofta är hur jag kan tänka att det här skulle morsan skrattat mycket åt och tänk vad intressant farsan skulle tyckt det där var. Men det gör inte ont längre på samma sätt, mer en lite irriterad sorgsenhet.

När man kommit upp i min ålder så vet man att det är mindre kvar än det som har varit. Men på något sätt så känns det inte så farligt numera, det var längre tillbaka som jag kunde nästan få lite panik för att jag redan hade levt en tredjedel av livet. Nu tycker jag att det som återstår känns alldeles utmärkt att ha kvar och håller tummarna för att det skall bli minst ett par decennier. Så ta det lugnt mina unga vänner, ju längre man har levt ju bättre känns det kunna hoppas på att ha lite tid kvar.

Tänker ibland på den gamle engelske författaren P G Woodhouse, som intervjuad nånstans mitt i 90-åren sa: "I always thought it was going to just go on and now I find that it may not be so and I'm not at all sure I like this new arrangement." Fritt citerat ur minnet från radio för en massa år sen.
av SHR tor 07 mar 2019, 10:29
totte skrev:För mig är det så att det finns inga kvar av föräldragenerationerna bakåt. Den ende av far- och morföräldragenerationen jag lärde känna något var min farfar, och det var ändå en rätt ytlig kontakt. Farmor dog nyss jag var född. Mormor och morfar vet jag att jag träffat som mycket liten, har ytterst vaga minnen av det.

Mina föräldrar är borta, far 1999 och mor 2011. Så det är bara jag kvar, jag har inte heller några syskon. Men det känns ändå inte så farligt, jag var ju lyckligt lottad som fick ha kvar föräldrarna långt in i vuxen ålder och ha riktigt bra kontakt med dem. Saknaden, ja den finns, det som händer rätt ofta är hur jag kan tänka att det här skulle morsan skrattat mycket åt och tänk vad intressant farsan skulle tyckt det där var. Men det gör inte ont längre på samma sätt, mer en lite irriterad sorgsenhet.

När man kommit upp i min ålder så vet man att det är mindre kvar än det som har varit. Men på något sätt så känns det inte så farligt numera, det var längre tillbaka som jag kunde nästan få lite panik för att jag redan hade levt en tredjedel av livet. Nu tycker jag att det som återstår känns alldeles utmärkt att ha kvar och håller tummarna för att det skall bli minst ett par decennier. Så ta det lugnt mina unga vänner, ju längre man har levt ju bättre känns det kunna hoppas på att ha lite tid kvar.

Tänker ibland på den gamle engelske författaren P G Woodhouse, som intervjuad nånstans mitt i 90-åren sa: "I always thought it was going to just go on and now I find that it may not be so and I'm not at all sure I like this new arrangement." Fritt citerat ur minnet från radio för en massa år sen.

Tack för den kommentaren Totte. Känns skönt att höra något sånt från någon som vart i samma situation.
av JensSkoog tor 07 mar 2019, 22:23
Measure thy life by loss instead of gain;
Not by the wine drunk, but the wine poured forth
For love’s strength standeth in love’s sacrifice;
And whoso suffers most hath most to give.

Harriet King

Du skriver som alltid så bra, SHR. :-bd

Nu med djupa tankar som vi väl känner oss igen i, många, och isär vi som
har så många år bak oss att det väl inte är så många kvar.