AA yrkar att kammarrätten bifaller hennes ansökan om skyddsjakt och anför bl.a. följande. Naturvårdsverket avslog hennes ansökan huvudsakligen med motiveringen att hon inte kunnat styrka betesskadornas omfattning. Hon ifrågasätter därför förvaltningsrättens möjlighet att avslå hennes överklagande med motiveringen att hon inte visat att det funnits någon annan lämplig lösning än skyddsjakt för att komma till rätta med skadorna.
Innan hon ansökte om skyddsjakt var hon i kontakt med länsstyrelsen för att få råd och hjälp. Hon har fått beskedet att problemet med betesskador i första hand ska lösas genom jakt. Hon har även varit i kontakt med sitt jaktlag för att betona vikten av att skjuta den tilldelning av älgar som jaktlaget fått. Om hon skulle säga upp jaktlaget skulle hon eller arrendatorn endast få jaga under tre dagar och bara skjuta kalvar. Därtill kommer sociala implikationer som dålig grannsämja m.m.
Kammarrätten kontrar med:
Gällande frågan om ansökan om skyddsjakt konstaterar kammarrätten att det numera får anses vara ostridigt att de av AA åberopade betesskadorna är av sådan omfattning att kravet på allvarlig skada är uppfyllt. Som förvaltningsrätten har angett är en ytterligare förutsättning för skyddsjakt emellertid att det inte finns någon annan lämplig lösning än skyddsjakt för att förhindra skadan. Kammarrätten konstaterar att jaktlaget inte har skjutit alla de älgar som tilldelats och att det funnits vissa möjligheter till ytterligare tilldelning.
Läs Kammarrättens dom här.
Det som är helt tydligt när man läser beslutet är att det är markägaren som anses ha full rådighet över jakt och avskjutning. Det här kan ju vara intressant nu i och med att bl a Lena Ek, Södra lobbar för att införa förbud mot utfodring (av bl a klövvilt). Vem ska förbjudas? Markägarna som redan har beslutanderätten över ev utfordring?
Kort information om skogsforum.se