fre 17 mar 2017, 09:14#445252
Intressant artikel i ämnet
http://blogg.elinor.se/2017/03/16/varni ... sspiraler/Varning för dödsspiralerPosted on mars 16th, 2017 by Göte FagerfjällEtt par artiklar i The Economist för några veckor sedan tog upp den ekonomiska dödsspiral som energibranschen befinner sig i just nu. Den är inte helt olik situationen för PostNord, där den danska posten fortsätter sin väg mot avgrunden. I bägge fallen handlar det om ganska små förändringar som ger väldigt stora effekter.
Det fanns en tid då det var lönsamt och attraktivt både att producera energi och att distribuera brev och paket. I bägge fallen handlade det om gamla stabila områden, med förutsägbara förutsättningar, vettig tillväxt och hyfsade marginaler. Alla behöver ju energi och alla behöver tillgång till vettig postservice.
Men de senaste åren har bägge de här områdena råkat i kris. Postföretagen för att antalet brev har minskat och energiföretagen för att den subventionerade vindkraften har förstört de ekonomiska förutsättningarna för att tjäna pengar. Hur kunde det bli så här?
Förändringar på marginalen
Låt oss börja med elproduktionen och elföretagen. De senaste fem åren har elföretagen enbart i Europa skrivit av tillgångar värda ca 120 miljarder euro. Det spekuleras i om Toshiba skall tvingas sälja hela elektronikverksamheten för klara de gigantiska nedskrivningarna på kärnkraftsverksamheten. Och alla har väl sett hur mycket pengar Vattenfall har förlorat de senaste åren.
Ändå har inte elkonsumtionen minskat. Den ökar visserligen bara ytterst marginellt, men rimligen borde det vara en lika bra affär att producera elektricitet idag som det var för tio eller tjugo år sedan. Men så är det inte alls.
Vad som hände var att världen började tala om miljövänlig el och vindkraft. Alla stater i västvärlden hängde på med stora subventioner till vindkraftverk och solcellsfarmer. På tio år har vind- och solkraft vuxit från nästan inget, till runt 7 procent av den globala elproduktionen. I Europa handlar det till och med om mer än 10 procent. Installationerna har gjorts med jättelika nationella subventioner.
Man kan tycka att det här inte borde ha spelat så stor roll. Tio procent är ju faktiskt inte särskilt mycket. Men tillskottet kom i en tid då produktionskapaciteten redan var fullt utbyggd. Och vad värre är – vindkraft och solenergi har inga marginalkostnader för att producera energi.
Den märkliga effekten blev att ”gratisproduktionen” på marginalen kom att styra hela prisbilden. Hela energimarknaden har gått in i en dödsspiral där ingen tjänar pengar och där ingen har råd att investera i annat än subventionerad vindkraft och subventionerad solenergi.
Elmarknad
Om allt hade sett ut som i mitten av nittonhundratalet hade problemen varit betydligt mindre. Då sköttes världens elproduktion till stor del av statliga eller statskontrollerade monopolföretag och investeringsbeslut och taxefrågor sköttes via politiska beslut. Ganska ineffektivt, men samtidigt stabilt.
Från åttiotalet och framåt bröts de här strukturerna upp i de flesta av världens länder. Elföretagen kom att arbeta på en mer eller mindre fri marknad och idag kommer bara ca sex procent av världens elproduktion från monopolföretag.
Statliga subventioner
En fri marknad är i grunden mycket effektivare än en statlig monopolverksamhet. Men den är också extremt känslig för subventioner. Trycket från miljörörelsen ledde till gigantiska statliga subventioner för att bygga vindkraft och solenergi och redan det slog undan fötterna för en fungerande elmarknad.
Om vindkraft och solenergi hade fungerat på samma sätt som traditionella produktionssätt hade problemen kanske varit överkomliga. Men kombinationen av subventioner, intermittent kraftproduktion och obefintliga marginalkostnader är verkligt giftig. Redan några få procent ”grön” energi räcker för att snedvrida marknaden och de negativa effekterna ökar snabbt vid ökad vindkraftsandel.
Behöver baskraft
Som det ser ut idag blir det allt svårare för energiföretagen att klara investeringar i baskraft. Gamla kolkraftanläggningar får gå så länge som de går, men ingen har råd att bygga nytt. På samma sätt blir det hopplöst att finansiera nya kärnkraftverk eller gaskraftverk. Det är svårt nog för energiföretagen att hålla sig vid liv, utan nyinvesteringar i baskraft.
Alla vet att det här inte är hållbart i längden, men ingen vet hur man skall ta sig ur spiralen. Nedlagda kolkraftverk och kärnkraftverk minskar mängden baskraft och risken för massiva blackouts blir allt större. När man väl är där tar det lång tid att bygga bort problemen.
Smarta nät eller inga nät
En del av problemen går förstås att lösa med smartare nät, lokal energilagring och större möjligheter att slussa energi långa sträckor. Men det kräver massiva utbyggnader av elnäten och det är inget som energiföretagen har råd med.
”Som tur är” brukar fortfarande elnäten vara monopol, men det kan vara svårt att förklara för kunderna varför det skall kosta mer att flytta el än att producera den. Om elpriset till kund är tio gånger högre än vad elproducenten får (som i Tyskland) kan effekterna lätt bli märkliga.
Det mest uppenbara är att kunderna drar ”rätt” slutsatser av subventionspolitiken. En egen solcellsanläggning och en egen anläggning för energilagring kostar en hel del, men med ordentliga subventioner kan det ändå vara privatekonomiskt lönsamt. Om man undviker att använda el för uppvärmning och varmvatten (och kanske matlagning) går det att koppla bort elnätet. Dagens tyska system, med vansinniga överpriser för lokalt producerad el går naturligtvis inte att upprätthålla i längden.
Färre betalar mer
En snabb extrapolering leder till en värld där allt färre är anslutna till elnäten och där priset för att vara ansluten ökar snabbt. Egna energilager blir allt viktigare i takt med att antalet blackouts ökar, samtidigt som energiföretagen lever i misär.
Tyvärr är det samtidigt svårt att se hur utvecklingen skulle gynna miljön. Minskad elanvändning betyder inte nödvändigtvis minskade utsläpp. Sverige har under många år visat att det faktiskt är precis tvärtom.
Artiklarna i Economist (Clean energy’s dirty secret) är intressanta eftersom de tittar på problemet från en ekonomisk/finansiell utgångspunkt. Den är inte mer positiv än den tekniska.
Danska posten
Och på vilket sätt liknar då det här problemen med PostNord?
Ja, det handlar definitivt inte om sjunkande priser för konsumenter, men det ser vi inte på elmarknaden heller.
Men det är uppenbart att ganska små förändringar kan leda till väldigt stora effekter. Och det är lika uppenbart att Post Danmark genomgående har valt den sämsta vägen.
Varför Post Danmark så länge haft så stora problem är i och för sig svårt att förstå. Avstånden är löjligt korta ur svenskt, norskt eller finskt perspektiv och vägarna är snöfria. Rimligen borde Post Danmark ha varit en framgångssaga.
Men så var det inte. Under alla år som vi skickade ut pappersversionen av Elektronik i Norden var Post Danmark sorgebarnet, med mycket högre priser än övriga länder. Förmodligen hängde det väl ihop med någon gammal byråkratisk tradition.
Därför var det också extra intressant för de danska myndigheterna att gå över från brev till elektronisk förmedling. Det hela kläddes i vackra miljöargument (att spara träd) och en stor spik slogs in i Post Danmarks kista.
I stället för att effektivisera valde företaget att försämra servicen och höja priserna (34 kronor för ett vanligt brev). När svenska Posten AB tog det märkliga beslutet att gå samman med Post Danmark var egentligen dödsspiralen redan på väg in i de sista varven. Post Danmark var bara intressant som varnande exempel.
Varnande exempel
Men varnande exempel är viktiga. Katastrofen för Post Danmark kan mycket väl dra med sig hela PostNord. Det visar att också extremt stabila och viktiga inrättningar kan ”gå på grund”.
I Sverige är vi vana vid att ha en effektiv och välfungerande elproduktion. Men inte ens vi är immuna mot dåliga politiska beslut och ekonomiska realiteter. Att de statliga företagen ar bra på dåliga beslut är heller inget nytt. Nuon, tyska kolkraftverk och PostNord visar det på ett utmärkt sätt.
Nej, nu får det vara nog. Att skriva med vänster hand är jobbigt. En röntgenbild av högerarmen visar sedan i måndags metallplattor och en mängd skruvar av olika storlek. Lite av ”detta har jag gjort i slöjden, ära vare Gud i höjden”.
Men det bli nog bra vad det (jag) lider. Jag får väl stå som ett varnande exempel jag också.
Filed under: Göte Fagerfjäll
Avesta 3,4H Logosol M7 med E5000 Kubota B5100 "Billig" Jianshe400 går bara på låga varv