lör 26 nov 2016, 12:25#420305
Saxat från Facebook, skrivet av Claes Littorin och hans erfarenheter av länsstyrelsens tjänstemän och den skiftande skogsbrukspolitiken.
Egendomligt har delat Claes Littorins inlägg.
Igår kl. 08:53 ·
"Vi vill inte ha nåt jävla naturreservat på vår mark, som vi offrat blod svett och tårar för att kunna behålla!"
Läs Claes Littorins berättelse om en kamp som pågått länge. Vi på Egendomligt hoppas att Claes orkar slåss länge till.
Hjälp till att stötta Claes genom att dela inlägget.
Claes Littorin
den 23 november kl 18:00 ·
MÅSTE SKRIVA AV MIG VÄRSTA AGGRESSIONEN MOT MYNDIGHETERNA!
Ibland känns det så där extra tomt,extra uppgivet och man funderar på om det verkligen är och har varit värt all kamp mot empatilösa myndigheter. Idag är det en sån dag för mig.
Beskedet från den advokat, som vi verkligen hoppats skulle kunna ta oss vidare i kampen mot länsstyrelsen i Uppsala och deras iskallt kalkylerande tjänstemän, var inte det det vi önskat. Sannolikheten att vinna är inte stor och det skulle bli en lång och uppslitande kamp.
Det känns rent ut sagt jävligt bittert. Vi har under de 50 år som familjen ägt gården, flera gånger hamnat i klinch med myndigheter som velat göra än det ena, än det andra med den natur som vi förvaltat och förvaltar på ett långsiktigt hållbart sätt. Precis som den absoluta merparten av Sveriges privata jord och skogsbrukare gör med sin mark.
På sjuttiotalets gröna vågentid, så kom det ut personer som ville göra strövområden och rekreationsytor i våra hagmarker. Det var storvulna planer och som alltid, noll intresse eller förståelse för ägande- och brukanderätten hos de tjänstemän som arbetade med förslaget. Mina föräldrar lyckades få hejd på vansinnet och idag är det fortsatt fantastiska hagmarker, med oerhört mycket vackra och sällsynta växter. Dessa hade naturligtvis inte kunnat hävdas lika bra om det sprang omkring en massa flummiga typer och stört friden bland betesdjuren.
Lite senare så var det andra bullar igen. Då kom skogsvårdsstyrelsen direktiv om att stora delar av vår skog inte var produktiv nog. Alla lövträd skulle huggas bort och stora delar besprutas med hormoslyr för att främja barrträdsplanteringar. Min mamma, som avskydde besprutningsmedel, utan att för den skull vara nån miljöfanatiker, utan mest bara för att det var onaturligt och giftigt, gick motvilligt med på att bespruta på några ställen, men långtifrån alla. Vitet hängde över oss om vi inte gjorde enligt skogsvårdsstyrelsen direktiv. Pappa gick bla med en ryggspruta med hormoslyr i och sprutade på vissa ställen. Om det var det som gjorde att han tiotalet år senare dog i cancer , får vi nog aldrig veta.
Dessbättre så fanns det enstaka tjänstemän med empati och förståelse för både naturbruk med verklighetsförankring som ledstjärna. En sådan hade vi kontakt med på skogsvårdsstyrelsen på den tiden. En som såg mellan fingrarna på stelbenta fyrkantiga lagar och regler. Och lät min mamma behålla vackra ekar, alkärr och annat som man kunde spara som enskild skogsägare på sin egen mark. Och varför skulle staten tvinga oss att fördärva det vi tyckte var värt att spara? Det var ju vår mark, som vi hade köpt för egna pengar.
Dessvärre är det den gode tjänstemannen och min mammas vurm för det natursköna och mångfalden i skogen, som idag har gjort att vi sedan 20 år sitter i ett moment 22. Man kan inte annat än känna äckel och avsmak för den tjänstemannastab, som med alla till buds stående medel, jävlas med och fördärvar livet för alla de som liksom vi, för vi är långt ifrån ensamma, stått upp för naturen, genom omsorgsfullt skogsbruk. Vi är inga giriga skogsskövlare som hotar naturen. Vi har ju för bövelen skapat detta! De privata markägarnas kärlek till sin skog är hela grunden till att vi har variationsrik flora. Inte skogsbolagens eller statens samhällsekonomiskt perfekt skötta skogar, där de ekonomiska intressena varit allenarådande. För den som inte vet, så ligger Sverige i barrskogsbältet, så hade det inte varit mänsklig påverkan sedan istiden, så hade vi sannolikt haft en naturtyp över hela Sverige, barrskog.
Vad är det då som har hänt undrar ni? Jo när myndigheterna än en gång vände kappan efter vinden på slutet av nittiotalet, så var helt plötsligt den här skogen skyddsvärd. Det hittades nyckelbiotoper över gigantiska arealer, av nån snabbutbildad balkongbiolog, som naturligtvis blev allenarådande utan möjlighet till överklagan. Vad är det som händer oss tänker vi. Här har vi kastats mellan det ena myndighetsdirektivet, till det andra och tillbaka igen. Alltmedan vi slitit som djur för att klara gården efter pappas bortgång. Vi jobbade 12, 15 ibland 18 timmar per dygn och lyckades klara ekonomin utan att sälja gården, eller ens delar av skogen , vilket man väl ibland övervägde när ekonomin var som sämst. Och när man äntligen fått näsan över vattenytan en bit in på nittiotalet, så tar det bara nåt år, så kommer staten och vill ta 120-150 ha av vår skog! Vi omyndigförklarades i princip att sköta vår mark, då vi ansågs som ett hot mot den biologiska mångfalden, trots att det var vi som hade skapat den!
Efter otaliga turer med möten på länsstyrelsen i Uppsala och här ute på Rungarn hos oss, så lyckades vi till slut få till ett avtal, som vi väl mer eller mindre var tvungna att acceptera om vi ville ha någon som helst inkomst från skogen. Vi hade dessutom lyckats komma på en bakväg för att kringgå nyckelbiotopsbegreppet och göra betesmark av 60 ha. Det var förvisso redan betesmark, men så pass beskogad att den inte kunde godkännas som bete om vi inte högg bort en massa skog. Delvis blev det nog bättre, men det fanns små områden med gamla aspar tex, som vi gärna hade bevarat. Men ville vi ha betesstöd, så fick det bara vara ett visst antal träd per hektar, så det var bara att hugga. För sådana var de stelbenta EU-reglerna.... Nu var vi så förbannade och fyllda av hat mot myndigheterna, så valet var inte svårt, trots vårt stora naturintresse.
Men 60 ha var kvar och som sagt så lyckades vi få till ett avtal som rullade på tillsvidare. Det fanns ändock en viss reson hos de tjänstemän som jobbade med ärendet då. En viss form av empati och ändå en vilja att försöka tillmötesgå. För vår förhoppning har hela tiden varit att de teoretiska miljövindarna ska vända och att man ska verklighetsanpassa politiken och inte köra på i den kommunistiska konfiskeringsanda som präglat skogspolitiken mot privata markägare snart 20 år. För även om expropiering är sällsynt, så innebär den döda hand som nyckelbiotopsstämpeln ger, i praktiken att den som inte tecknar naturvårdsavtal eller går med på naturreservat, blir ekonomiskt lottlös.
2011 så började en ny person på ls i U-a. Han ansåg inte att den gamla typen av avtal som vi hade kunde fortgå. Utan de nya direktiven var naturvårdsavtal. Efter lite förhandlande , så gick vi med på 5-årigt avtal. Vi hoppas ju fortfarande att få tillbaka vår mark , så snart som möjligt och att bevarandehysterin ska försvinna och myndigheterna inse att den bästa variationen och mest miljönytta fås när enskilda brukare sätter sin prägel på naturen. Men så blev inte fallet efter att denna 5-årsperiod nu löpt ut.
Och det är där vi står idag.Ytterligare nya, totalt iskalla tjänstemän på ls i Uppsala, utan någon som helst respekt för äganderätten, förhalar, ger felaktig information och bemödar sig knappt att svara på mail el telefon. De uppger på hemsidan att naturvårdsavtal är frivilliga och att längden på dessa, kan markägaren själv bestämma. Men de ljuger om detta, då de inte är villiga att diskutera kortare avtal än 20 år. Och säger att deras mål för vår mark är naturreservat. Just dessa två vi haft kontakt med senaste tiden, miljövårdschefen och en handläggare, är utan tvivel de absolut värsta vi haft att göra med och det känns extra vidrigt att sitta och betala en massa skatt till, som bla går till lön till såna som förmodligen lätt skulle platsa i gamla öststaternas myndigheter. All denna meningslösa hantering av mark som "måste skyddas" är ett gigantiskt resursslöseri, ett övergrepp på äganderätten samt kränkande och förminskande av de krafter som skapat detta.
Det har gått väldigt långt, när man överväger att hugga ner hela skiten och riskerar långa fängelsestraff. Det har gått alldeles för långt när man känner sig maktlös och överkörd. Det har gått alldeles för långt när myndigheterna inte ser att de skapar gigantiska klyftor , därför att de ignorerar människan bakom som blir mer och mer frustrerad och att man i förlängningen riskerar anarki.
Vi vill inte ha nåt jävla naturreservat på vår mark, som vi offrat blod svett och tårar för att kunna behålla!
Vi vill ha vår mark tillbaka och inte få äckliga pekpinnar om att vi inte ens får bryta en kvist på vår egen mark!
Vi kommer inte att skövla den. Men vi vill fortsätta att bruka den, så som vi gjort för att skapa den här naturen!
Ni som är goda tjänstemän behöver inte ta åt er, jag vet att ni finns och fortsätt att kämpa mot de onda krafterna som dessvärre finns i myndighetssverige. Det kommer i alla fall jag att göra. Med näbbar, klor, en massa jävlaranamma och vass argumentation. Även om det just nu känns riktigt ruttet.
Mvh Claes Littorin