https://gunnarlinden.wordpress.com/
Enligt artskyddförordningen är det bland annat förbjudet att störa fåglar och att skada deras häcknings- och viloplatser. Enligt föreskrifter till skogsvårdslagen ska man förhindra eller begränsa skador i livsmiljöer och på substrat där det förekommer prioriterade fågelarter, vilket innebär att skador ska förhindras helt i den mån det ryms inom intrångsbegränsningen. Båda bestämmelserna är minst sagt obegåvat formulerade.
Läser man bestämmelserna som de är skrivna får man inte störa exempelvis blåmes eller bofink eller skada deras häckningslokaler vilket förstås skulle omöjliggöra allt skogsbruk och mycket av annan mänsklig verksamhet utomhus. Skogsvårdslagens bestämmelser skulle med en bokstavlig tolkning innebära att hänsyn alltid ska tas upp till intrångsbegränsningen för ett stort antal fåglar, oberoende av om de missgynnas av skogsbruk eller klarar sig bra i det brukade landskapet. Och när förekommer en fågel? När den häckar där? När den synts där vid nåt enstaka tillfälle? Eller om den finns där just vid avverkningstillfället?
Som tur är anser myndigheterna inte att bestämmelserna ska läsas som de är skrivna. Det i sig borde vara en signal om bristande formuleringar. Men även om man bara tillämpar bestämmelserna på arter som tydligt missgynnas av skogsbruk blir de väldigt problematiska. För flera fågelarter missgynnas av skogsbruk. Men det betyder inte att de har svårt att klara sig i det svenska skogslandskapet.
Att skogsbruket missgynnar vissa fåglar kanske innebär att de skulle ha större populationer i ett landskap som helt utgjordes av urskog. Men det innebär inte att skogsbruket riskerar att utrota dem. Den svenska skogsbruksmodellen innefattar nämligen ett antal åtgärder som syftar till att bevara arterna. Nära en tredjedel av skogen är undantagen från skogsbruk genom generell hänsyn, lågproduktiv skog som inte får brukas enligt skogsvårdslagen, frivilliga avsättningar och formellt skydd. Därtill tillkommer brukad skog där nya skogar hela tiden växer till och får egenskaper som de skogar som avverkats haft. Andra fåglar gynnas av de träd många markägare vårdar i hagmarker, på gårdar och i övergångsmiljöer.
Strategin i den svenska skogsbruksmodellen är alltså att bevara arterna genom att säkerställa att lämpliga miljöer hela tiden finns i landskapet. Detta är en helt annan strategi än förbudsbestämmelserna i artskyddsförordningen och i skogsvårdslagens artskyddsföreskrift. Enligt dessa bestämmelser ska arterna bevaras där de för tillfället befinner sig. Detta trots att arternas överlevnad oftast redan är säkrad genom andra åtgärder. Föreskrifternas konsekvenser gör artskyddet ineffektivt ur kostnadssynpunkt och försvårar allvarligt skogsbrukets planering.
Det kan förstås i enstaka fall finnas skäl att göra brandkårsutryckningar och stoppa skogsbruk vid förekomst av mycket ovanliga arter. Det gäller exempelvis vitryggig hackspett som inte kan anses vara säkrad i det svenska skogslandskapet. I sådana fall måste skogsägaren ersättas.
Men att stick i stäv med den svenska skogsmodellen börja tillämpa ett individskydd för en mängd fågelarter tror jag vore mycket olyckligt. Både för vår möjlighet att bedriva ett långsiktigt skogsbruk och för bevarandet av fågelarterna.
HUSKVARNA, VOLVO-BM