Har just hittat den och inte hunnit läsa hela boken men några utdrag blir man mörkrädd av:
Om Markägare och skogliga tjänstemän.
Om kontakt med markägaren ska tas innan inventeringen startas eller ej får avgöras från fall till fall och avgörs av respektive distrikt. I ett inventeringsområde med många små markinnehav är det praktiskt omöjligt att ta personlig kontakt med samtliga. Däremot bör kontakt tas med stora markägare, vars kunskaper om sin egen skog bör vara till stor nytta. Ett sätt att nå alla skogsägare är att skicka ut ett brev till de markägare som kommer att beröras av inventeringen och kort berätta om projektet. Man bör också försöka skapa positiva attityder till nyckelbiotoperna och naturvården genom att utnyttja lokal massmedia. Skogliga tjänstemän, till exempel virkesköpare hos skogsägarföreningar och bolag är en viktig grupp som också kan bidra med värdefull information.
Ideella naturvården.
Naturvårdens olika organisationer, inklusive ämnesinriktade föreningar som till exempel botaniska sällskap och fågelföreningar, såväl lokalt som regionalt är det naturligt att samarbeta med. Dessa organisationer är en resurs och tillgång som det är nödvändigt för inventeringen att ha goda kontakter med. Människor som är aktiva i den ideella naturvården rör sig mycket i markerna och kan ibland tipsa om tänkbara nyckelbiotoper. Erfarenheten har visat att mycket av den kunskap som finns i ideella föreningar inte är tillgänglig på annat håll, såsom trycksaker eller databaser. Sådan information kan alltså bara fås genom personlig kontakt.
Är det ett angivarsamhälle Skogsvårdsstyrelsen nu vill införa mot små privata skogsägare??
Anser man verkligen att skogsägare är för dumma för att få information och dela med sig av vår kunskap??
Logga in för att se de bilder eller dokument som författaren har laddat upp.
Du måste vara medlem för att logga in. Det är gratis att bli medlem och registreringen går fort, Välkommen!
Skapa konto
HUSKVARNA, VOLVO-BM