tis 05 jan 2016, 10:02#362855
Man hugger fällhugg med yxa som uppvärmning samtidigt som man lämpligen flår av lite bark, om det är tall, där man ska börja såga. Det är svårt att anlägga löst och börja snyggt eftersom tandningen är så grov och tekniken noll. Bladet hänger också. Redan här brukar insikten om att man inte skulle klara få ihop till provianten år 1930 att infinna sej. Det ska vara rätt bra filat och skränkt annars går det snett kan man också räkna ut.
Vid det här laget kan man glädja sej åt att det inte är 2-3 fot snö som man sluppit skotta med en träskyffel eller järnspade. Skottning har man även förbannat vid motorsågshuggning då det ska vara en skapligt rejäl grop för att gå runt med sågen. Det är mycket snö på yttersta decimetrarna av en grop. Högg 100 frötallar under de förhållandena och det hade egentligen varit bättre och vänta på solen.
Sen sågar man och undrar hur farfar hade det som togs ur skolan vid 12 år för vara med i skogen och inledningsvis bo i jordkula intill ett block. Han var där under många vintrar tillsammans med ett fyllo 4 mil väglöst hemifrån. Ett 180ha skifte skulle börja skötas. Det höggs ur från mest torrgran under många år eftersom det var urskogen där då. Det här är alltså första åren på nittonhundranollnolltalet.
Man slår i små kilar med yxhammaren, även björkkil funkar, så att det inte nyper. Spåret är smalt och bladet brett. Annars går det inte.
Jag har provat lite. Min far var fylld med historia och berättelser och man fick känna på allt gammalt i praktiken.
Fast man är mycket yxhänt och har handjobbat mycket med ex vis handhyvling av hela golv tom, inser man att hade man haft gubbarnas "muskelnävar" byggda från grunden hade man inte varit svettig och vek redan efter halva fällhugget.
Har faktiskt nu en enmans timmersvans, och kolhärkel också, stående bredvid ytterdörren som jag fick av en gubbe förra året. Kanske man skulle avrosta med lite Armol, stålborte och slipsvamp...