fre 30 dec 2011, 05:55#152658
Jag arbetade som reparaör på ett oceangående fartyg, vi hade två dagar tidigare lämnat Southampton i England och stävade fram över Nordatlanten med kursen uttagen på Panamakanalen tolv dagar senare.
Jag höll på med att renovera en bastu och ett våtutrymme, skulle svarva till en bussning i tyflon till vårat avloppsysytem. Eftersom jag skulle göra bussningen med en inerdiameter på 70 mm och det var ett tacksamt material att arbeta i så hade jag först borrat ur materialet med den största borren vi hade vilket var en 45mm, denna satt kvar i chucken som jag inte hade dragit tillbaka så långt, ungefär en längden av min underarm plus 15 cm. När jag ska ta sista skäret lutar jag mig fram för att se bättre och får då en smäll på fingret av ren reflex och av vetskapen att mina händer ABSOLUT inte ska vara där rycker jag undan armen med fullkraft, vilket så klart resulterar i att jag slår armbågen i borren som sitter kvar i borrchucken med full kraft.
Blodet verkligen sprutar, jag tar upp en trasa och sätter över armbågen och stoppar det värsta sen stänger jag ner svarven. Jag är nu ganska chockad sätter mig ner på en soptunna och konstaterar att detta var ju jävligt klantigt och ganska pinsammt, börjar att fundera på hur jag ska mörka detta. Kommer fram till att det första jag måste göra är att torka bort blodet från svarven och durken, letar upp en trasa till och börjar torka upp med vänsterhanden. Det blir rent och snyggt och jag sätter mig på soptunnan igen och armen är ju helt kraftlös, ni vet sådär som den blir när man fått en rejäl enkelstöt. Jag vågar inte riktigt kolla på såret än, men tänker att det är nog inte så farligt eftersom det inte blött igenom trasan. Då kommer Förstemaskinisten in i verkstan och noterar att jag sitter och slöar på soptunnan, vilket är ganska olikt mig men han säger inget utan går bara igenom verkstan för att hämta något. Han kommer tillbaka ett par minuter senare och undrar om något har hänt, jag säger då att jag har slått i armbågen lite och jag bara väntar på att det värsta skall gå över, ok säger han går ut igen, halvvägs igenom dörren kommer han på sig själv, vänder och säger till mig att jag ser likblek ut och att han vill se min armbåge. Ok jag lyfter på trasan för att visa, då visade det sig att jag hade fått tag i en ganska skitig trasa som var full med olja och var därför ganska inpregnerad detta resulterade i att när jag lyfte på trasan så var det ungefär som att vända upp och ner på ett decilitermått med blod över verkstadsgolvet, ganska effektfullt. Han säger åt mig att det där måste jag gå upp med till den sjukvårdsansvariga styrmannen vi har ombord (kurriosa sjukvårsansvarig styrman= styrman som har gått en 2 veckors kurs i första hjälpen och har sytt i grissvål) När jag väl kommit upp till honom på bryggan och artigt frågat han om kan sy ihop armen på mig, då blir det lite action han kallar upp Kapten på bryggan för att lämna över navigeringen till honom, han purrar ut en annan styrman som skall assistera honom och vi tre går ner till sjukhytten.
Dom börjar att plocka fram sina grejor och han ber sin "assistent" att han skall börja rengöra såret, varpå vi först då lyfter på trasan för första gången med dessa eliminenta styrmän med ungefär samma effekt som tidigare var på den "assisterande" styrmannen svimmar.
Den andre styrmannen börjar att svära, och fortsätter där den förre misslyckades medans han ligger på golvet. Jag frågar om vi inte ska göra något åt han men han säger att vi får ta en sak i taget, han undersöker och talar om för mig att detta är så djupt att det borde sys både med innre och yttrestygn dock är detta något han inte hade kunskapen för. Jag som fortfarande tar detta med ro tycker att vi får helt enkelt göra vårt bästa, och förslår att vi ska tejpa ihop det. Jag blir då informerad att vi får sätta några stygn för att hålla ihop det sen får vi tejpa över det. några sprutor morfin och jag mår prima sen hjälps vi åt med armen jag håller ihop såret med en tång ich han syr, det blev fyra fina korsstygn som påminner om något jag själv broderade i syslöjden i första klass. Under tiden har den andra kviknat till, fått sig en lättare tillsägelse att han bör nog lämna sjukhytten och informera Kapten om läget, vilka vi båda vi detta lag tyckte va bra.
Jag blev skickad till min hytt för lite vila, och efter ett par timmar så gick jag upp på bryggan för att tala med kapten om att jag nog kanske inte kunde jobba nästa dag då det började att göra duktigt ont nu när morfinet började att släppa. Ok men hur känns det det förövrigt undrade han, och jag hade bara tänkt på att jag hade väldigt ont i armbågen, inte hade jag tänkt på att jag inte hade någon kännsel i handen. När detta kom fram så tyckte han att vi ska nog ringa salgrenska för lite konsultation, när dom fick höra om vad som hade hänt så informerade dom oss att jag var tvungen att komma till en handkirurg så fort som möjligt, och vi kunde inte alls vänta 10 dagar tills vi nådde Centralamerika. Vi hade ju nu avverkat lite distans sedan vi lämmande England och vi var ett par 100 sjömil ut i Nordatlanten, och det var på tok för långt för att nå oss med helikopter. Kapten beslutade att vi får lägga om körsen och satt fart imot ögruppen Azorerna som ligger en bit ut i Nordatlanten. 8 timmar senare var vi så nära så att dom portugisika myndigheterna kunde skicka ut sin Puma helikopter som dom har staionerad där för att hämta mig med ytbärgare. Folket på sahlgrenska sa att jag skulle inte låta dom öppna armen på mig där för det hade gått så lång tid nu utan jag skulle ta mig med första bästa flyg till köpenhamn och sedan till malmös universitetssjukhus MAS där dom är specialister på handkirugi, då det var riskabelt att öppna upp såret efter nästan ett dygn. Jag blev lämnad på ett hotell i Azorerna då det inte gick flyg därifrån förens morgonen dagen efter. När jag väl kommit fram till flygplatsen i Lissabon så råder det kaos i flygtrafiken pga snöoväder över europa, hur otoligt detta nu kan låta då det var i början av maj. Det tog ytterliggare ett dygn innan jag väl kom till Malmö, hela min arm var nu blå av allt blod som blivit innestängt under huden då vi aldrig riktigt fått stop på blödningen när vi syde ihop armen utan bara kapslat in det under huden. Jag fick reda på att vi kunde inte längre öppna såret för det hade gått så långt i läkprocessen utan vi fick vackert vänta 3 månader tills det var läkt och sen öppna upp det för att börja reda i nerverna som tydligen hade slgits av där av den förlårade kännslen. Jag fick reda på att om jag hade riktig tur så kan nerver växa ihopigen bara det finns någon tråd som inte gått av, men detta skulle framtiden utvisa. Jag fick även reda på att normalt skulle detta sår ha sytts med ca 25 stygn 10 underliggande i såret och sedan 15 till för att sluta såret på utsidan. 4 korstygn blev det. Armen läkt ihop fint och 6 månader senare så hade jag 95% känsel tilbaka och armen behövde aldrig öppnas igen. Idag mer än 5 år senare så har jag fullkänsel så när på i lillfingretstopp, och fullrörlighet. Det tog 3,5 dygn innan jag nådde malmö från det att vi la om kursen i Nordatlanten. Hoppas att ni gillade läsningen om mitt värsta tillbud (hittills) även om det ej var direkt kopplat till skog och mark.