Arbetsgruppen fastslog att trakthyggesbruket, där kalhyggen ingår, för övervägande delen av landet är den enda avverkningsform som kan tillämpas. Därefter säger man att självföryngring hade använts i allt för stor utsträckning. Beträffande hyggesstorleken framfördes att den ekonomiska lönsamheten normalt inte krävde större hyggen än mellan 5 och 20 hektar och i det sammanhanget uttrycktes att större hyggen än vad som krävs för att minimera avverkningskostnaderna inte är sällsynta.
Beträffande sysselsättningen framhåller utredningen nödvändigheten av ett kontinuerligt skogsbruk med gallringar (som behöver öka) samt effektiva återväxtåtgärder. Att det rådde brist på gallringsskog förklarades av att det under 1920-, 1930- och 1940-talen tillämpades olämpliga huggningsformer.
De viktigaste förslagen från arbetsgruppen var:
- Anmälningsskyldighet för hyggen större än 0,5 hektar.
- En allmän aktsamhetsregel vad gäller naturvård.
- Samråd med länsstyrelsen beträffande hyggesplöjning.
Departementschefen förde förslagen vidare i sin proposition som riksdagen behandlade i december 1974. Departementschefen tog först upp frågan om trakthyggesbruket till behandling. Han uttalade därvid följande: Mot arbetsgruppens konstaterande att trakthyggesbruket är den bästa skogsbruksformen för vårt land har ingen remissinstans haft någon erinran. Jag vill för egen del erinra om att skogspolitiken sedan länge haft långsiktighet och hög produktion som mål. Givetvis är det ett önskemål att resurserna i samhället utnyttjas på ett rationellt sätt. Den bästa skogsbruksformen måste därför få tillämpas.
Läs hela rapporten här:
http://shop.skogsstyrelsen.se/shop/9098 ... 1-1695.pdf