Överdriven oro över det svenska skogslandskapet

När jag kom hem fån KWF-mässan i Tyskland förra veckan med flyg till Landvetter/Göteborg gjorde planet en lång u-sväng över det skogsklädda Västgötalandskapet innan det landade i sydlig riktning. I kvällens släpljus syntes skogsbeståndens skiftningar på ett fantastiskt tydligt sätt och det framstod väldigt klart att det svenska skogslandskapet är både rikt och varierat. Man kunde tydligt se skyddszonerna runt sjöar och vattendrag, evighetsträd som långsamt försvinner in i nya skoggenerationer och en mosaik av skog i olika åldrar. Mossar med små skogsholmar. Allt var grönt, fräscht och i full växt. På några ställen i fjärran kunde man se "riktiga" störningar i landskapet i form av ett grustag, en kraftledningsgata eller en industritomt. Men skogslandskapet kändes både naturligt och harmoniskt.

Det slog mig väldigt tydligt att många av de argument och drivkrafter som mobiliseras mot vårt sätt att bedriva skogsbruk i Sverige är rent emotionella och inte sakliga. Alltså känslostyrda utifrån personliga känslor och lokala upplevelser och inte baserad på kunskap om biologi, zoologi eller ekologiska helheter. Ett kalhygge är inte en katastrof! Det är en naturlig dynamik i det boreala skogslandskapet. Branden har alltid påverkat barrskogslandskapet. Långt innan människan ens hade uppfunnit avverkningsutrustning värd namnet. Grunden i den svenska skogsskötseln handlar ju egentligen om att efterlikna den naturliga dynamiken: på friska och torra marker där det normalt har brunnit under århundradena kan man bedriva trakthyggesbruk. Numera med mer sparade träd och död ved än vad som var fallet under de värsta "städåren". På marker som sällan eller aldrig brann p g a att de låg skyddade, omgivna av vatten eller isolerade på annat sätt får man bedriva ett försiktigare skogsbruk eller inget alls. Det faller sig oftast naturligt (eller sammanfaller med praktiska omöjligheter) att dessa områden sparas eller särbehandlas.

En fråga som sällan eller aldrig berörs när naturvård eller hotade arter i skogen diskuteras är vilken påverkan det radikalt förändrade jorbrukslandskapet har haft för olika arters välbefinnande? Sedan början av 1900-talet har kanske 40% av all mark som tidigare hölls öppen av bönder och betesdjur återgått till att bli skogsmark. Vi pratar om 2 milj hektar åker-, hag- & betsmarker som försvunnit! Samtidigt som brukningsformerna för de arealer som fortfarande hålls öppna i stor omfattning har förändrats under de senaste 60 åren. Här borde finnas ett betydligt större problem när det gäller artbevarande än vad det gör i skogen. Vi har kanske snarare för mycket skog än för lite om man ska se det ur det perspektivet?

Ja, det var en lång utläggning så här på torsdagskvällen men jag fick upp de här tankarna igen när jag tittade på bilden från inflygningen mot Landvetter. Trevlig midsommar i klorofyllen!