Min Skogsbiografi, del 1
av Torbjörn Johnsen tor 14 jan 2016, 13:58
Min skogliga bana började egentligen med jakt snarare än med skogsbruk. Inte så att jag var med ute i skogen från koltåldern precis utan jaktintresset väcktes nån gång i 14-årsåldern. Innan dess var det mest fiske som upptog intresset så man kan väl säga att det funnits ett grundligt naturintresse från allra första början.
Jag växte upp på en jord- & skogsgård i södra Värmland. Närmare bestämt i Häggvik, mellan Slottsbron och Segmon i Grums kommun. Mina föräldrar drev mjölkproduktion och jag fick hjälpa till med det jag kunde i jordbruket alltefter ålder: köra lyfthissen, vända hö, köra hölass, harva, tröska osv. Djurhållningen intresserade mig dock inte alls så min pappa tyckte att jag kunde hjälpa till i skogen istället. Visst, jag hade hjälpt till och kört vajerkran och lastat av virke tidigare men utan någon större entusiasm. Men när jag blev 16 tyckte farsgubben att jag kunde börja jobba på riktigt så han införskaffade nödvändig huggarutstyrsel från Skogma samt hyrde in en kombinerad instruktör och huggare från Vänerskog. Tror att han hette Lasse Wennerström.
Lasse lärde mig grunderna med motorsågen i en hektarstor granslutavverkning och det var en fascinerande upplevelse att med så små medel som en motorsåg dra ikull fullväxta granar, den ena efter den andra. När principen för bänkhuggning började fastna så såg det dessutom snyggt ut efteråt också med allt virke som låg prydligt uppradat i två rader med riset däremellan. Dock var jag (då) klen och tunn till växten så det var en sliten tonåring som kom hem kåd- och tvåtaktsavgasstinkande på eftermiddagarna.
Skogen gav mersmak! Jag trivdes där både med jakten och skogsarbetet. Det är svårt att sätta fingret på vad som triggade intresset och det positiva men jag tror att det är en kombination av olika saker. Dels så blev det ett väldigt konkret resultat: snygga virkeshögar, stora timmerstockar, nytt ljus i landskapet, växande ungskog i nyröjda bestånd… Dels så fanns det en tydlig koppling till värde. Skogen gav pengar till verksamheten. Men det var nog också andra mer subtila saker som att det luktade gott av nyhugget virke till skillnad mot dofterna som var förenade med djurhållningen. Eller att skogsmarken ju också var jaktmarken och att jag där fick inspiration för jakten när jag jobbade. Och omvänt, fick inspiration för skogsjobbet när jag jagade.
Mot den här bakgrunden var det inte så konstigt att det sen blev skogsbruksskola 1979-80. Ettårig grundkurs i Stöllet långt upp i Klarälvdalen. En helt annan natur än det flacka Vänerlandskapet jag var van. Den sävliga älven, branta sluttningar och höga berg. Det var intressant att lära sig en massa nya saker som ”bonitet” och olika maskinmodeller. Vi fick jobba både med huggning och röjning och när vi körde var det gamla klassiker som Volvo 868, Aktiv Skotte, Rottne Blondin och en gammal 4-hjulig Bruunskotare. Eller om det möjligen kan ha varit en Kockum.
Efter skogsbruksskolan fick jag sommarjobb på Billerud, Borgviks förvaltning (det gamla Billerud som sen blev Stora och Stora Enso…). Det blev röjning några månader innan det blev dags för lumpen i augusti men sen kom jag tillbaka på våren året efter, 1982 och fick fast anställning där som huggare. Mestadels var det gallringshuggning och en hel del huggning av ”träddelar” som var ett nytt sortiment vid Gruvöns Bruk som just installerat ett nytt träddelsrenseri. Syftet var att få med en massa biobränsle in till fabriken och det som idag ter sig relativt självklart var då nog lite före sin tid. Vi labbade med en massa olika sätt att hugga träddelarna på. Fällning och vinschning till stickväg med en ombyggd Timberjack-lunnare med tiltbart vinschtorn och radiostyrd vinsch. Eller bara fällning i stråk för att sen lastas och köras ut med skotare och långkran med gripsåg. Jag har för mig att det testades nåt kranmonster som hade över 12 m längd. På nån stor gammal Kockumsskotare typ 875.
Något år senare kom ÖSAs Lillebror som testades i en version med klipp och lunningsbanke för att dra ut träden till stickväg. Det var inte så lyckat i grangallringar på gammal åkermark där de ytliga granrötterna fick huggormsmönster av Lillebroderns hjulkedjor. Undrar hur mycket röta det blev i de här bestånden? Men vinschbestånden såg väldigt bra ut efter gallringen.
Under de här åren, från 1982 till 1987, när jag jobbade på Billerud hände mycket i skogen. Den första skördaren köptes in. Alla maskiner ägdes då av Billerud själva men i slutet av perioden togs några över av maskinförare som blev entreprenörer. Den första ÖSA tvågrepparen stod still för det mesta och hade ganska klen produktion jämfört med vad processorerna eller ”kap-Logman” åstadkom. Många var skeptiska till skördarna och ansåg att dom var allt för komplicerade och ömtåliga.
Under perioden dök det även upp en EVA engreppskördare för gallringsjobben och så småningom en Lillebror med engreppsaggregat. Bland skotarna så fanns både ÖSA 260 och 250 och nån rejäl Kockumsmaskin. Vi som jobbade som huggare fick jobba mer och mer med röjning. Vanlig slyröjning och förröjning för maskinerna. Nån vinter kördes det t o m helstam med en gammal Timberjack-lunnare. Oftast i bestånd med frötall eller grövre skog i brant terräng. Det var kul och annorlunda. Ibland t o m lättsamt. Speciellt att gå på avlägget och kapa i vårvintersolen.
Billerud hade tidigare slagits ihop med Uddeholm och köptes upp av Industrimannen Anders Wall. När bolaget firade 100-årsjubileum i Borgviks fina bruksmiljö pratade han om sitt långsiktiga engagemang i skogsindustrin. Året efter sålde han Billerud till Stora Kopparberg AB som sen blev ”Stora”. Det var inte så svårt att se vartåt det barkade med skogshuggarjobben. Maskinerna kom på bred front och tog nu över det mesta av avverkningsarbetet. Jag funderade själv ganska allvarligt på att köpa en gallringsprocessor för jordbrukstraktorn och börja som entreprenör istället. Det räknades investeringskalkyler och uppskattades produktionsnivåer. Flera modeller undersöktes och studiebesöktes. En finsk kranmatad, kan ha varit en Nokka? Och en vinschprocessor från Vimek. Det blev ingen av dem utan istället kom jag in på Skogsteknikerutbildning på Södra Skogsinstitutet i Värnamo i januari 1988 och därmed var min karriär som professionell skogshuggare avslutad. Och skogsstudierna? Ja, dom ska jag berätta om i nästa blogginlägg.
Ha det bra i snövintern!/Tbj.
Jag växte upp på en jord- & skogsgård i södra Värmland. Närmare bestämt i Häggvik, mellan Slottsbron och Segmon i Grums kommun. Mina föräldrar drev mjölkproduktion och jag fick hjälpa till med det jag kunde i jordbruket alltefter ålder: köra lyfthissen, vända hö, köra hölass, harva, tröska osv. Djurhållningen intresserade mig dock inte alls så min pappa tyckte att jag kunde hjälpa till i skogen istället. Visst, jag hade hjälpt till och kört vajerkran och lastat av virke tidigare men utan någon större entusiasm. Men när jag blev 16 tyckte farsgubben att jag kunde börja jobba på riktigt så han införskaffade nödvändig huggarutstyrsel från Skogma samt hyrde in en kombinerad instruktör och huggare från Vänerskog. Tror att han hette Lasse Wennerström.
Lasse lärde mig grunderna med motorsågen i en hektarstor granslutavverkning och det var en fascinerande upplevelse att med så små medel som en motorsåg dra ikull fullväxta granar, den ena efter den andra. När principen för bänkhuggning började fastna så såg det dessutom snyggt ut efteråt också med allt virke som låg prydligt uppradat i två rader med riset däremellan. Dock var jag (då) klen och tunn till växten så det var en sliten tonåring som kom hem kåd- och tvåtaktsavgasstinkande på eftermiddagarna.
Skogen gav mersmak! Jag trivdes där både med jakten och skogsarbetet. Det är svårt att sätta fingret på vad som triggade intresset och det positiva men jag tror att det är en kombination av olika saker. Dels så blev det ett väldigt konkret resultat: snygga virkeshögar, stora timmerstockar, nytt ljus i landskapet, växande ungskog i nyröjda bestånd… Dels så fanns det en tydlig koppling till värde. Skogen gav pengar till verksamheten. Men det var nog också andra mer subtila saker som att det luktade gott av nyhugget virke till skillnad mot dofterna som var förenade med djurhållningen. Eller att skogsmarken ju också var jaktmarken och att jag där fick inspiration för jakten när jag jobbade. Och omvänt, fick inspiration för skogsjobbet när jag jagade.
Mot den här bakgrunden var det inte så konstigt att det sen blev skogsbruksskola 1979-80. Ettårig grundkurs i Stöllet långt upp i Klarälvdalen. En helt annan natur än det flacka Vänerlandskapet jag var van. Den sävliga älven, branta sluttningar och höga berg. Det var intressant att lära sig en massa nya saker som ”bonitet” och olika maskinmodeller. Vi fick jobba både med huggning och röjning och när vi körde var det gamla klassiker som Volvo 868, Aktiv Skotte, Rottne Blondin och en gammal 4-hjulig Bruunskotare. Eller om det möjligen kan ha varit en Kockum.
Efter skogsbruksskolan fick jag sommarjobb på Billerud, Borgviks förvaltning (det gamla Billerud som sen blev Stora och Stora Enso…). Det blev röjning några månader innan det blev dags för lumpen i augusti men sen kom jag tillbaka på våren året efter, 1982 och fick fast anställning där som huggare. Mestadels var det gallringshuggning och en hel del huggning av ”träddelar” som var ett nytt sortiment vid Gruvöns Bruk som just installerat ett nytt träddelsrenseri. Syftet var att få med en massa biobränsle in till fabriken och det som idag ter sig relativt självklart var då nog lite före sin tid. Vi labbade med en massa olika sätt att hugga träddelarna på. Fällning och vinschning till stickväg med en ombyggd Timberjack-lunnare med tiltbart vinschtorn och radiostyrd vinsch. Eller bara fällning i stråk för att sen lastas och köras ut med skotare och långkran med gripsåg. Jag har för mig att det testades nåt kranmonster som hade över 12 m längd. På nån stor gammal Kockumsskotare typ 875.
Något år senare kom ÖSAs Lillebror som testades i en version med klipp och lunningsbanke för att dra ut träden till stickväg. Det var inte så lyckat i grangallringar på gammal åkermark där de ytliga granrötterna fick huggormsmönster av Lillebroderns hjulkedjor. Undrar hur mycket röta det blev i de här bestånden? Men vinschbestånden såg väldigt bra ut efter gallringen.
Under de här åren, från 1982 till 1987, när jag jobbade på Billerud hände mycket i skogen. Den första skördaren köptes in. Alla maskiner ägdes då av Billerud själva men i slutet av perioden togs några över av maskinförare som blev entreprenörer. Den första ÖSA tvågrepparen stod still för det mesta och hade ganska klen produktion jämfört med vad processorerna eller ”kap-Logman” åstadkom. Många var skeptiska till skördarna och ansåg att dom var allt för komplicerade och ömtåliga.
Under perioden dök det även upp en EVA engreppskördare för gallringsjobben och så småningom en Lillebror med engreppsaggregat. Bland skotarna så fanns både ÖSA 260 och 250 och nån rejäl Kockumsmaskin. Vi som jobbade som huggare fick jobba mer och mer med röjning. Vanlig slyröjning och förröjning för maskinerna. Nån vinter kördes det t o m helstam med en gammal Timberjack-lunnare. Oftast i bestånd med frötall eller grövre skog i brant terräng. Det var kul och annorlunda. Ibland t o m lättsamt. Speciellt att gå på avlägget och kapa i vårvintersolen.
Billerud hade tidigare slagits ihop med Uddeholm och köptes upp av Industrimannen Anders Wall. När bolaget firade 100-årsjubileum i Borgviks fina bruksmiljö pratade han om sitt långsiktiga engagemang i skogsindustrin. Året efter sålde han Billerud till Stora Kopparberg AB som sen blev ”Stora”. Det var inte så svårt att se vartåt det barkade med skogshuggarjobben. Maskinerna kom på bred front och tog nu över det mesta av avverkningsarbetet. Jag funderade själv ganska allvarligt på att köpa en gallringsprocessor för jordbrukstraktorn och börja som entreprenör istället. Det räknades investeringskalkyler och uppskattades produktionsnivåer. Flera modeller undersöktes och studiebesöktes. En finsk kranmatad, kan ha varit en Nokka? Och en vinschprocessor från Vimek. Det blev ingen av dem utan istället kom jag in på Skogsteknikerutbildning på Södra Skogsinstitutet i Värnamo i januari 1988 och därmed var min karriär som professionell skogshuggare avslutad. Och skogsstudierna? Ja, dom ska jag berätta om i nästa blogginlägg.
Ha det bra i snövintern!/Tbj.
14 kommentarer | Läst 8062 ggr
