Ja, jag vet men du behöver inte läsa..

ännu ett inlägg om hur jag bryter väg och flyttar sten . Men nu är jag så funtad att jag gillar att göra vägar, och med en skog som min så betyder det flytta på stenar. Började lite löst idag med att välta undan några knölar i backen, blev väldigt bra. Stora hål är inget problem med banden, men stenknölar är det. Sen kom utmaningen, alldeles där nya vändslingan börjar. Stenen måste bort, det kommer bli problem där annars. Nu kan man kanske tycka att jag hade väl kunnat såga ner ett träd till och dragit vägen lite till vänster. Så kan man förstås tycka, men nu vill jag ha just det där trädet kvar. Sen har jag nog en dold passion för vägbygge. Dold och dold förresten, det var nog före skogsbloggens tid...
Slägga, spett, rep och lite vinsch gjorde susen, Karin bistod med det där extra lilla krafttillskottet i några kritiska moment (som så ofta och i alla möjliga sammanhang dessutom). Några bilder som visar på hur förbaskat tillfredsställande 3 timmar i skogen kan vara när allt vill sig.

Kul, sänt här tröttnar jag aldrig på att se.

Mangan skrev:Kul, sänt här tröttnar jag aldrig på att se.

Tänkte just samma.

MEN jag gör det ju med glädje.............
V

Visst är det kul att bygga... vägar för framtiden

Att besegra en stor jäklig sten gör gott i själen och förtjänar att skrivas och läsas om.

Du får gärna komma till Åland och flytta sten, har ungefär en km "basväg" som skulle kunna befrias från sten;)
/Dan

En dum fråga kanske, men hur gjorde du med släggan? Bara slog och slog du tills något hände???

Med risk för att låta lite "bror duktig" så har faktiskt lärt mig efterhand att om man tittar noga på stenen, och framförallt lyssnar, så hör man var man ska slå. Sen när den börjar spricka så ser man ganska lätt hur den är uppbyggd ur "spricksynpunkt". Man får lov att titta noga så man ser första sprickan. Det är en enorm skillnad mot att slå på fel ställe i förhållande till sprickan jämfört med rätt sida. Det kan vara skillnaden mellan ett slag eller 100.
Sen får man trots det hamra på som bara den ändå. Jag är på jakt efter en stor och tung slägga med ena sidan spetsig. Den jag har nu fick jag tag på när Dalregementet las ner så jag hoppas på att hitta något liknande på blocket eller så.

Funkar på sån sten som har "klov" som vi kallade det i Småland (uttalas med lång vokal mitt emellan o och u). Dvs det finns skiktbildning i stenen som sprickan kan följa. Finkornig granit och kvartsit är oftast hopplösa att slå itu med slägga. Ett par gubbar som jag jobbade med i ungdomen var fenomenala på att höra hur stenen lät och hitta precis rätt vinkel att slå. Kan inte säga att jag hann bli nån expert på det.

Förr kilade dom ofta stenen, borrade en rad med korta hål och drev i järnkilar. Mesta gammal torpargrundsten är gjord så.

Det var ju intressant att få veta "totte". Har googlat fram några bilder på kvartsit och finkornig granit (hoppas jag) så jag kan känna igen dem när jag ser dem. Roligt det du berättar om att lyssna till ljudet, det har jag kommit fram till efterhand, men är förstås långt ifrån expertstadiet än. Nu hör jag ganska bra om jag är på rätt ställe eller inte. Men jag är där och "borstar" också ganska ofta för att se om någon spricka visar sig.

Jag hade en kvartsit-sten på runt en kubik bakom garaget precis där jag skulle bygga till en carport på 90-talet. En kompis har en elektrisk stenspräckare, helt enkelt en rejäl glödspiral som man stoppar ner i ett borrhål och värmer nån timme sen spricker alla stenar ... utom just kvartsiten förstås, den flagade lite på ytan runt hålet. Nåväl, grannbonden hade förstås en hemlig gömma med sprängmedel, militär sprängdeg var det, hans bror är nämligen officer.