Blod, svett och tårar

I torsdags sågade vi ändå i sista sly och sten på markägaren vi spenderat vår tid hos
i längre än 3 veckor, för att göra en längre flytt med kojan.
Faktureringsunderlaget gjordes i ordning, parades ihop med rätt karta samt
kvalitétsdeklaration och några utlåtanden om trakterna vi vart på, och placerades
därefter i framsätet tillsammans med nästa karta.

Framme i laglösa Nor (som en gammal bekant så fint kallade den lilla byn), fick vi börja
med att städa kojan då det gått lite väl ivrigt till på vägen dit. I dimman från kaffemuggarna
diskuterade vi bästa framfart över nya trakten och beslutade att (som sedvanligt) börja
längst bak. Bakslaget var att det var drygt 900m dit,
uppför en ås samt (skulle vi lära oss) genom en sämre utförd röjning.

Idag har vi matat av en del av vår röjskog och sågat upp råarna som såg ut som
en bortaövernattad ungdom påväg hem i bakisruset, och såg ut att ha blivit gjord efter 2 flaskor hembränt.

Titeln på detta inlägg då?
En kollega skar upp fingret på det trasiga visiret på sin hjälm (dagens fadäs?),
i fredags rann svetten som aldrig förr, och det är inte för inte man nästan blir tårögd när
1. vi får en till trakt som inte är till _våran_ fördel
2. man får höra att Bollnäskojan också ska iväg på en "hård röjning" (citat från ansvarig inspektor)
I fall nr.2 glädjetårar, över att det inte bara är vi som får ta det slitsamma arbetet.



Vi tappade även en av våra slitna krigare förra veckan, men fått en trevlig kompis
som nu dragit vidare till grönare betesmarker igen.
Får se om vi omgrupperar så vi är fler än 3 st i vår koja snart igen.

Men nu ska jag försöka slå igen mina grå och sluta blöddra på om den senaste veckan.
Frid på er!