En heldag på fjället
av Kse tor 19 maj 2016, 23:37
Det har ju inte blivit så mycket skoteråkning i år pga. alla möjliga orsaker.
Mycket jobb, barnafödande mitt i vintern, ja hur tänkte man där? Och så började man ju att skruva isär skotern mitt i säsongen, men det var det ju iof värt för jag blev grymt nöjd med Ockelbostuket även om hon bara är halvfärdig än.
Hade en planerad fjällhelg men nått trassel med bokningen gjorde att vi blev utan stuga och resan blåstes av i sista stund.
Vi skulle boka en helg med familjen men det blev inte heller av.
Det går ju inte att köra skoter hur länge som helst ens i fjällen så till slut började jag på riktigt bli frustrerad.
Skoteråkning är ju typ det roligaste man kan göra med kläderna på, fast vore det inte för kylan så skulle det nog bara lika roligt naken.
Men så i helgen blev det äntligen av, tanken var fredag och lördag men då dök det upp extrajobb för kompisen så vi nöjde oss med att åka upp över dan.
Nå nu har jag redan tappat hälften av alla läsare pga. för mycket snack och för lite bilder.
Vi åker, här kommer den bästa skoterdan på länge.
Vi startar i Katterjåkk, bil och släp parkeras några hundra meter från E10.
Lite grus i början men när man är uppe vid liftsystemet är det bara att köra på.
Enda problemet under dagen kommer efter några minuter, mitt stänkskydd har blivit knäckt och hänger lite för nära mattan. Med jämna mellanrum sugs stänkskyddet i i bandtunneln vilket gör att ingen snö kastas upp i kylelementen som ligger där, resultatet är varmgång.
Rotar lite i ryggsäcken efter nått att spänna upp stänklappen, hittade det här nyckelbandet som legat där sen Skogselmia.
Vi tar sikte mot Unna allakas 4 mil rakt ut i fjällvärlden, där finns en STF stuga som brukar hålla öppet till första maj.
På väg till Unna allakas passerar vi Sjangeli koppargruva, här började man bryta koppar i slutet på 1600 talet och sista försöket gjordes så sent som 1922 men utan ekonomisk vinst.
Det var för många problem att övervinna. kylan, blåsten, arbetet, avstånden, ensamheten...
Från Sjangeli är det bara nerförsbacke mot Unna allakas, STF stugan ligger i den dalgång som leder ner till Abisko och när man kommer så pass långt ner börjar det bli ont om snö.
Stugan var något förvånande fortfarande öppen, träffade lite bekanta som hyrt rum där i en vecka. Stugan går alltid att hyra men stugvärd finns normalt bara på plats till 1:a maj, tydligen har man valt att förlänga säsongen från STF's sida.
Vi vände norrut igen och möttes av blåst och snö, vädret kan ändras blixtsnabbt i fjällen. Har varit med om att det dragit ihop sig så att man inte sett mellan ledmarkeringspinnarna, då är det bara att stanna men så farligt blev det inte nu.
Vi styrde österut snett mot Abisko, här finns inga markerade leder men det finns vissa "farleder" genom området.
Här är terrängen brant både upp och ner så det gäller att ha koll på var man kör.
Vädret blev bättre och vi bestämde att köra över Kårsamasivet. Här är det brant så det räcker och blir över, vi var lite fundersamma om kompisen skulle komma upp med sin Lynx Commander 600 och med all rätt skulle det visa sig.
Det var på håret att han kom upp på glaciären och samma sak när vi skulle upp från dalen mot Låktatjåkka stugan.
Paus uppe på glaciären 1580 möh googlade jag mig till, inte 1650 som jag sa i filmen.
Ner kommer man ju alltid men det är lite otäckt att köra när det är så pass brant att man bara ser
5-10 meter fram i en sluttning på flera hundra meter.
Jag har kört den här slingan några gånger men aldrig den här vägen, dvs jag har aldrig kört ner åt det här hållet.
Vi träffade en bekant uppe på toppen som just kommit upp och som guidade vilken väg vi skulle ta, gick sådär och det blev ändå ett avslutande "dropp" på nå meter.
Grejen när det är så pass brant är att det inte går att stanna, det är bara att försöka hålla så låg hastighet som möjligt utan att överhetta bromsen eller låsa mattan för då ökar farten och man tappar kontrollen helt.
Jag som kör fyrtakt har ju god hjälp av motorbromsen, men lite gas måste man ha för att varriatorn inte ska rulla fritt.
Många kör tydligen med backen i när det går brant utför, så att man kan slira fast sig om det går för fort.
Funkar nog inge vidare när man som jag har mekanisk växellåda, och är det så jävligt brant så tar jag en annan väg.
Väl uppe ur dalen styrde vi mot Låkktastugan i hopp att även den hållt öppet nån extra vecka, men här var det stängt 1:a maj.
Det är ju annars ett givet stopp för att få en våffla med grädde och hjortronsylt efter deras hemliga recept, här går det även att sova och få sig en whiskey i baren om det skulle passa.
Sen var det bara nedförsbacke hem, vi siktade mot Låkta station och så fort man börjar komma ner i höjdmeter ändrar snön snabbt karaktär till ett trögt skum på eftermiddan. Inge vidare föra och dom sista kilometrarna blir tungjobbade.
Sista hundra metrarna ner till bilen var rena rama crossbanan, men det gjorde inte så mycket efter en sån här kanondag.
Mycket jobb, barnafödande mitt i vintern, ja hur tänkte man där? Och så började man ju att skruva isär skotern mitt i säsongen, men det var det ju iof värt för jag blev grymt nöjd med Ockelbostuket även om hon bara är halvfärdig än.
Hade en planerad fjällhelg men nått trassel med bokningen gjorde att vi blev utan stuga och resan blåstes av i sista stund.
Vi skulle boka en helg med familjen men det blev inte heller av.
Det går ju inte att köra skoter hur länge som helst ens i fjällen så till slut började jag på riktigt bli frustrerad.
Skoteråkning är ju typ det roligaste man kan göra med kläderna på, fast vore det inte för kylan så skulle det nog bara lika roligt naken.
Men så i helgen blev det äntligen av, tanken var fredag och lördag men då dök det upp extrajobb för kompisen så vi nöjde oss med att åka upp över dan.
Nå nu har jag redan tappat hälften av alla läsare pga. för mycket snack och för lite bilder.
Vi åker, här kommer den bästa skoterdan på länge.
Vi startar i Katterjåkk, bil och släp parkeras några hundra meter från E10.
Lite grus i början men när man är uppe vid liftsystemet är det bara att köra på.
Enda problemet under dagen kommer efter några minuter, mitt stänkskydd har blivit knäckt och hänger lite för nära mattan. Med jämna mellanrum sugs stänkskyddet i i bandtunneln vilket gör att ingen snö kastas upp i kylelementen som ligger där, resultatet är varmgång.
Rotar lite i ryggsäcken efter nått att spänna upp stänklappen, hittade det här nyckelbandet som legat där sen Skogselmia.
Vi tar sikte mot Unna allakas 4 mil rakt ut i fjällvärlden, där finns en STF stuga som brukar hålla öppet till första maj.
På väg till Unna allakas passerar vi Sjangeli koppargruva, här började man bryta koppar i slutet på 1600 talet och sista försöket gjordes så sent som 1922 men utan ekonomisk vinst.
Det var för många problem att övervinna. kylan, blåsten, arbetet, avstånden, ensamheten...
Från Sjangeli är det bara nerförsbacke mot Unna allakas, STF stugan ligger i den dalgång som leder ner till Abisko och när man kommer så pass långt ner börjar det bli ont om snö.
Stugan var något förvånande fortfarande öppen, träffade lite bekanta som hyrt rum där i en vecka. Stugan går alltid att hyra men stugvärd finns normalt bara på plats till 1:a maj, tydligen har man valt att förlänga säsongen från STF's sida.
Vi vände norrut igen och möttes av blåst och snö, vädret kan ändras blixtsnabbt i fjällen. Har varit med om att det dragit ihop sig så att man inte sett mellan ledmarkeringspinnarna, då är det bara att stanna men så farligt blev det inte nu.
Vi styrde österut snett mot Abisko, här finns inga markerade leder men det finns vissa "farleder" genom området.
Här är terrängen brant både upp och ner så det gäller att ha koll på var man kör.
Vädret blev bättre och vi bestämde att köra över Kårsamasivet. Här är det brant så det räcker och blir över, vi var lite fundersamma om kompisen skulle komma upp med sin Lynx Commander 600 och med all rätt skulle det visa sig.
Det var på håret att han kom upp på glaciären och samma sak när vi skulle upp från dalen mot Låktatjåkka stugan.
Paus uppe på glaciären 1580 möh googlade jag mig till, inte 1650 som jag sa i filmen.
Ner kommer man ju alltid men det är lite otäckt att köra när det är så pass brant att man bara ser
5-10 meter fram i en sluttning på flera hundra meter.
Jag har kört den här slingan några gånger men aldrig den här vägen, dvs jag har aldrig kört ner åt det här hållet.
Vi träffade en bekant uppe på toppen som just kommit upp och som guidade vilken väg vi skulle ta, gick sådär och det blev ändå ett avslutande "dropp" på nå meter.
Grejen när det är så pass brant är att det inte går att stanna, det är bara att försöka hålla så låg hastighet som möjligt utan att överhetta bromsen eller låsa mattan för då ökar farten och man tappar kontrollen helt.
Jag som kör fyrtakt har ju god hjälp av motorbromsen, men lite gas måste man ha för att varriatorn inte ska rulla fritt.
Många kör tydligen med backen i när det går brant utför, så att man kan slira fast sig om det går för fort.
Funkar nog inge vidare när man som jag har mekanisk växellåda, och är det så jävligt brant så tar jag en annan väg.
Väl uppe ur dalen styrde vi mot Låkktastugan i hopp att även den hållt öppet nån extra vecka, men här var det stängt 1:a maj.
Det är ju annars ett givet stopp för att få en våffla med grädde och hjortronsylt efter deras hemliga recept, här går det även att sova och få sig en whiskey i baren om det skulle passa.
Sen var det bara nedförsbacke hem, vi siktade mot Låkta station och så fort man börjar komma ner i höjdmeter ändrar snön snabbt karaktär till ett trögt skum på eftermiddan. Inge vidare föra och dom sista kilometrarna blir tungjobbade.
Sista hundra metrarna ner till bilen var rena rama crossbanan, men det gjorde inte så mycket efter en sån här kanondag.
6 kommentarer | Läst 5452 ggr